Måste bara skriva ett inlägg över besvikelsen och sorgen. Smilla fölade i måndags, vi var med, men fölungen gick inte att rädda. Han hade fått syrebrist i magen eller under fölningen. Han kom ut, andades inte, Sven lyckades få honom att andas igen efter en halvtimmes blåsande... vi masserade, värmde honom... ringde veterinär och djursjukhus... men han kunde aldrig resa sig och han åt inte heller (i nappflaska). Så tyvärr fick veterinären komma ut och avliva honom efter fyra timmar. Nu har jag sagt adjö till två hästar på nio dagar, det är så himla sorgligt. Samtidigt är jag glad över att vi var hemma och gjorde allt vi kunde, hade vi hittat honom död i hagen hade vi aldrig kunnat gissa att han varit skadad redan innan födseln för han var helt färdigutvecklad (så stor och fin), då hade jag nog trott att han dött för att något gått fel och vi inte var där och kunde hjälpa till. [Och det var nog världens längsta och mest invecklade mening, känner jag, men jag orkar inte skriva om den...]
.
Usch ja, nu gäller det att ta nya tag.
12 kommentarer:
Fy så sorgligt... Ändå var det ju som du skriver bra att ni var där... Hoppas du kan hitta kraft att ta nya tag för det är inte lätt när man har haft det så jobbigt. Jag skickar styrkekramar till dig!
Bästaste storasyster - jag hörde av mamma vad som hänt samma dag, men jag ville inte ringa och störa i det läget.
Så ledsen jag blir... Vilken otur ni har haft med hästarna nu på sistone. Jag hoppas verkligen att det kommer något positivt istället snart.
Mångar kramar från Ingrid
Hej Kristin!
Jag följer din blogg men har nog aldrig kommenterat tidigare och kände att nu var det dags. Djurvän som jag är så känner jag verkligen med dig i denna stund, usch vilka händelser ni haft med era hästar. De fyrfota vännerna kommer ju en så nära och jag kan tänka mig att det kan bli litet speciellt med hästar. Skickar dig en jättekram!/Merja
Hvor sørgerligt...jeg kan næsten ikke holde ud at tænke på det.
STORT kram til dig, Kristin. Og til din familie.
Katinka
Nej, hvor er det sørgeligt - jeg sidder og får tårer i øjnene. Det var jo ikke lige sådan det skulle gå... Jeg er så ked at det på jeres vegne, Kristin - sender varme tanken din vej.
Knus; Heidi
Åh nej, vad tråkigt att det blev som det blev. Jag lider verkligen med er, och med stoet som förlorade sitt föl. Så himla sorgligt när livet inte ens får börja för ett föl som dessutom var färdigutvecklat.
Stor kram från Helena
Ledsamt...tänker på fölets mamma,hästar är ju så kloka...undrar så hur hon tar sorgen...
En varm tanke till er alla!
Oj oj, usch inte alls kul. Så jobbigt för er men tur ändå att ni var med.
Hoppas ni får en bättre helg och kan koppla av lite...
Kram Marie
Neeeeej....
Så himla ledsen för er skull :(
Varm kram,
Ann-Christine
Så sorgligt. Det är ledsamt när de fyrbenta vännerna lämnar oss, särskilt om de är så unga.
Hoppas att vårsolen kommer, skiner på er och gör livet lite lättare.
Rebecca
Nej men fy vad sorgligt. Men vad bra att du ser det så positivt. Man kan ju bara spekulera i hur det hade vart att inte vara på plats men nu var ni det och det måste vara tryggt.
Kram på dig, Nina
Å nej så tråkigt med fölisen! Jag har själv varit med om något liknande för tre år sedan. Mitt russ skulle föla (hon var betäckt när jag köpte henne och hon hade tidigare fött ett döfött föl) men hon var äldre denna gång och inget tydde på att det var något fel. Så en solig vårdag föddes ett fullgånget hingstföl...det sötaste man kan tänka sig. Fux med vit man och svans och vackert formad bläs men bakbenen var missbildade och det var lika bra att han dog innan han föddes för han hade ändå aldrig gått att rädda. Fy så sorgligt det var! Jag grät av förtvivlan, och att sen behöva se stoet sörja sitt föl var inte heller lätt. Han fick ligga hos henne i hagen i nästan två dygn innan hon började lämna hans sida och vi kunde begrava honom.
Jag lider med dig Kristin...det är så hemskt när man förlorar dem.
Varma kramar till dig!
Carina
Skicka en kommentar