Betong och prat

Idag har jag långkok här hemma, gör kalops på högrev och känner mig som en superduperduktig husmor. Jag är inne i en fas när jag gärna lagar mat i grytor som tar lång tid. Det funkar ju naturligtvis bara på helgerna när man är hemma, men det är så himla gott att äta riktigt vällagad mat. Eller lång tid - ja, man måste ju börja i god tid innan det är dags att äta, men själva insatsen framför spisen är ju inte mer tidskrävande än för andra rätter. Dessutom tycker barnen också om grytorna, så det kan ju inte bli bättre.

Egentligen är detta en inredningsblogg men ibland kan jag inte låta bli att övriga livet spills över även här inne. Idag är ett sådant tillfälle, måste få skriva av mig lite. Det är sjukstuga här, nu är alla förkylda utom jag. Inklusive en katt som har kräkts på golvet här inne (blähä) och ett av mina dräktiga ston, Smilla, som vi inte vet vad det är med (hon har samlat på sig vätska i hela kroppen och lederna är helt uppsvällda). Jag är så orolig för henne, det är hon som förra året fick fölet med syrebrist som inte gick att rädda, så jag hade så innerligt hoppats på en pigg och kry fölunge detta året, och nu är det risk för att fölet är dött i magen istället. T-r-å-k-i-g-t är bara förnamnet på hela denna sorgliga historia, jag är rädd varje gång jag går ut till stallet att hon ska ha kastat (så säger man när hästar får missfall). Vidare konsultation med veterinären på måndag blir det sedan vi nu konstaterat att det åtminstone inte var något virus (och tur var väl det, för sådant är hemskt smittsamt och då hade det väl varit risk för att andra dräktiga stoet Sider också drabbats). Vi ger henne penicillinsprutor varje kväll och smärtstillande morgon och kväll. Jag har lärt mig sätta sprutorna nu, är lite stolt över det, jag har inte vågat göra det förut då hästarna behövt sprutor, men nu i veckan var jag tvungen att göra det själv då S har varit i Stockholm med jobbet. Det positiva med Smilla är i alla fall att hon rör på sig, så gott hon nu kan med sina svullna ben, och att hon "orkar" vara sur på Sider (det är Smilla som bestämmer) och att hon orkar gnägga åt oss när vi kommer till stallet och hagen. Hon äter också som hon ska och hon har inte blivit värre under de 10 dgr hon varit sjuk, det är väl alltid något, även om det ändå inte känns så uppåt. Usch vad det är jobbigt, varför kan inte alla bara vara friska och må bra?

Min helgstädning ligger lite på is pga detta. Jag går mest omkring och tycker tiden ska gå, och under tiden känns det som om hemmet håller på att gro igen här. Det är nu barnprylar ö-v-e-r-a-l-l-t då jag har vabbat i två dagar och barnen drar fram än det ena, än det andra... blir nästan tokig av all röra!

Visar några bilder på de härliga ljusstakarna av Tove Adman i betong som står i ett av våra vardagsrumsfönster. Jag tittar ditåt för att ge näthinnan en lugn bild, runt omkring råder kaos. Bilderna är tagna med det sedan i julas nya objektivet, ett 70-200/2,8 L för att prata riktigt "kameraspråk", en ljuvlig bekantskap med snabb och tyst autofokus och som levererar superskarpa bilder. Det gör mig glad i alla fall.