27 september 2011

Upp och ner, framåt och bakåt

Jag tillhör dem som gärna vill ha full koll på läget. Jag hatar till exempel att vara ute i sista sekunden - jag ställer hellre klockan i god tid. Jag hatar att inte vara påläst på jobbet - jag försöker sätta mig in i problem och frågeställningar inför möten. Ska vi köpa någon ny sak till huset, som t ex en tvättmaskin som blev aktuellt i helgen, brukar jag göra lite research kring det innan vi slår till. Jag gillar nämligen inte att bli övertalad i en butik av en säljare, och göra ett inköp jag senare ångrar för att jag valde det säljaren förordade och inte det jag själv ville ha. Någon i min närhet sa att jag inte bara har en plan B, utan en plan C, och en plan D och så vidare... Som ni märker tillhör jag inte världens mest spontana människor ;-) men jag trivs ganska bra ändå.

Livet kan man dock inte planera, det blir man ju varse emellanåt. Många gånger blir det bättre/roligare än vad jag hade trott, det är ganska lätt att glömma bort när det händer. Själv borde jag vara mycket mer tacksam i sådana lägen. Ibland blir det dock sämre, och ett sådant besked fick jag i förra veckan. Det har tagit mig några dagar att komma ikapp och bearbeta. Jag är reumatiker sedan tio år tillbaka och mina värsta problemområde är handlederna. Jag har fått ganska många kortisonsprutor i handlederna under åren och jag går titt som tätt med handledsstöd för att avlasta leden. Till min "diet" varje dag hör ett antal piller jag måste stoppa i mig och sprutor jag tar själv en gång i veckan för att över huvud taget fungera . Det är kortisontabletter, cellgifter och rena värktabletter och så några vitamintabletter för att extratillföra det som de andra tabletterna förbrukar av kroppens resurser.

Att vara reumatiker är att ha ont varje dag. Konstigt nog vänjer man sig vid det också och det är väl tur, då det är en kronisk sjukdom som man aldrig blir frisk från. Jag har inte jätteont, men värken finns där som ett "bakgrundsljud" i kroppen jämt. Det är väldigt sällan jag känner mig helt frisk och inte har ont någonstans.

I förra veckan var jag på mitt årliga besök hos min reumatolog. Jag tycker alltid jag känner mig oförskämt bra när jag är där. Jag är placerad i patientkategorin med bara ett inplanerat besök om året, den för de med minst problem. Tittar jag mig omkring i väntrummet ser jag nästan alltid ut som den som har minst ont, som är mest spänstig (ha ha - om man nu kan kalla någon reumatiker för spänstig!!!!) och med gladast uppsyn. På många i väntrummet ser man att de har mycket ont och har jobbigt att röra sig, jag lider verkligen med dem. Därför var läkarens besked till mig i förra veckan ganska oväntat, han sa att min högra handled är slut och har förslitits så mycket att det inte finns något mer att göra än att steloperera den för att komma undan värken. Inga kortisonsprutor hjälper längre och det jag kan göra är bara att äta mer och mer värktabletter till jag inte står ut längre och då väljer att operera handleden. Det är alltså upp till mig nu att avgöra när jag vill göra den här operationen, för det är inte fråga om "om" utan "när".

Det här var verkligen inte vad jag hade väntat mig, och det fanns inte ens i min plan F eller vad sjutton som helst. Min vana trogen så bröt jag ihop totalt i förra veckan men nu börjar jag komma igen... (ja, jag är en "bryt ihop och kom igen" och inte en "bit ihop och kom igen"). Det är 6 veckors sjukskrivning efter operationen och man kan inte använda handen fullt ut på ett halvår. Inte särskilt rolig prognos. Vem har ett jobb som det "passar" att vara sjukskriven från så länge? Och vilket halvår vill jag vara handikappad med bara en hand, jag funderar på om vintern är bäst eller sommaren (och hur lång operationskön är, det visste inte min läkare)... lite absurda frågor när jag trodde att jag var ganska hyffsad i min sjukdomsstatus.

Jo, det är klart jag ser poängen i operationen. Jag slipper värk och jag blir starkare i handen då den inte hamnar i dumma lägen som ömmar pga förslitningen. Jag blir också av med de begynnande karpaltunnelsyndrom som jag åkt på pga förslitningen som ger ett felläge för senorna. Men operationen är oåterkallelig och det känns som ett ganska stort ingrepp på "jaget". Samtidigt får jag ju vara glad att jag bor i Sverige och har tillgång till mediciner och behandlingar för min sjukdom, det är inte alla som har det så förspänt. Så jag borde väl vara tacksam, ändå har jag varit rätt så nere den senaste tiden och aktiviteten på bloggen har ju varit därefter också.

Blä vad sånt här är trist, jag är så dålig på att tackla läget när det inte platsar i mina planer ;-) Jag försöker att arbeta med mig själv så att jag inte planerar för mycket eller oroar mig i förskott. Jag har blivit bättre, även om jag i riktigt skarpa lägen som detta inte kan skaka av mig allt. Men nu vet ni vad som hänt, jag kände att jag var tvungen att skriva om det. Jag brukar inte ta upp så personliga saker här på bloggen, men det här kändes så pass tungt att jag tyckte det hade ett berättigande.


Oj, vad jag känner mig som dörren... Gisten, sliten, skev...
Upp och ner, framåt och bakåt. Livet är en konstig dans och man vet aldrig vart det bär hän eller om man kommer dit man vill. Ta hand om er och se till att ha kul under tiden!

11 kommentarer:

♥ Vårt lilla bo ♥ sa...

Skickar en styrkekram till dig idag!

/Annica

Himmelbit/Njut en smula sa...

Jag känner med dig Kristin!! Förstår att det är ett stort steg även om, som du skriver, du kommer att slippa värk. Men att inte vara förberedd på beskedet och att känna sig ok - måste känts som en smäll på käften. Jag känner igen mig i det du skriver - jag har också alltid både hängslen och livrem ;-) :-D. Stor kram!

Kristina sa...

Oijdå! Det var inte ett roligt besked av läkaren! Stackars dig!
Du måste nu då planera om ditt liv, plan A som börjar iom operationen...
Men, sen då du kan se det positiva med alltihop, så tror jag att du klarar av det också. Du verkar vara en stark kvinna!
Styrkekram till dig!!

Chapmans dagbok sa...

Hej Kristin! Ja, det var ett tråkigt besked du fick av läkaren. Jag har ingen erfarenhet av reumatism så det är svårt att sätta sig in i vad du går igenom. Inga lätta beslut att ta. Skriver som i de tidigare kommentarerna, stora styrkekramar till dig! Hälsningar Ing-Mari

Kamomilla sa...

Käraste vännen ändå... så ledsen jag blir. Och du vet- att jag vet- hur du känner dig. :( Tror inte du också att om man plötsligt en dag vaknade i en frisk människas kropp dag, så skulle man tro att man är "hög"? Jag minns i varje fall inte hur det kändes att inte ha ont nånstans alls!...

Det tar en tid att smälta såna besked. Och alla tar vi dom på olika sätt. Jag tycker du gör rätt som skriver här.
Jag fick tugga en lång tid på beslutet att byta yrke (vilket var oundvikligt) men det löste sig riktigt bra. TILLSVIDARE. För så får vi ju leva, ta dagarna som de är- tillsvidare.
Hoppas allt löper smidigt nu, om man nu kan säga så. Sjuka leder behöver tid att läka sig.. Jag bröt vänster handled för 6 år sedan och det tog två år och tre operationer att få den någorlunda bra. Och idag är den bättre än den högra, för den blev ju ganska upputsad i samband med operationerna...

En av de jobbigaste sakerna blir nog att din andra handled får ta omåttligt mycket stryk under tiden då den andra ska läka. Så uppstod min högra handleds artros under de två åren av operationer. Ena handleden fick jobba för två..
Hoppas innerligt att du i alla fall slipper värken sen, att det skulle vara värt det hela. Och hur ska du kunna fota?... :( Voj vad det känns visset :´(

Och så finns det praktiska saker som är svåra med handen i paket. Knäppa jeans..knäppa BH:n, äta joughurt ur en platsburk som glider iväg..tvätta håret..

Som reumatiker är det mycket man får avstå från. Jobbigast är det när det är saker man brinner för.

Själv har jag mest problem i fötterna nu. Röntgen visade tack och lov inga nya reumaförändringar i sig, men väldigt mycket artros, och det smärtar att gå.
Vi får stöda och preppa varann vännen.Du ska veta att du är i mina tankar just nu..

Kram, Kamomilla

Norrfrids Eija sa...

Men Kristin vilka ledsamma nyheter då fått. Känner med dig, detta var absolut inget jag visste om dig eller ens kunde ana trots att vi sågs för dryga veckan sen.
För det är ju så för oss små människor, att hälsan, familjen och våra nära och kära är det allra allra viktigaste!
Jag kan inte ens föreställa hur du känner dig nu, vännen!
Kramar från oss alla i norr,
Eija

Blandet-landhandel.dk sa...

KÆMPE kram, Kristin.
Vi har alle noget vi slås med...og det er aldrig let at erkende at man ikke er "perfekt", eller, at det er blevet dårligere end det var. Måtte jeg efter et biluheld da jeg var 18.
Det ordner sig, når du ordner det i tankerne :-)
Kh Katinka

Anonym sa...

Åh, Kristin, vad jag känner med dig. Jag vill bara sända en lite styrkekram från oss i Mölnlycke.
Mvh Johanna, Mats, Alfred & Edvin

Marie Louise sa...

Inte roligt att ha det ont som du har..och ändå har du förmågan att bjuda på dig själv och har en fin blogg med mycket inspiration..kikar in igen..har länkat din blogg till mig..Kram Marie
vitavidder.blogspot.com

Anonym sa...

Tack för att du delar med dig av det jobbiga, vi är många här ute som sänder dig positiv energi!
Skorpan

StrandviksVillan sa...

Näeeeee... Jag blir så ledsen för din skull :( Hade ingen aning om att du har det så jobbigt.
Har själv flera i min närhet med reumatism och daglig värk.
Önskar dig allt gott du bara kan få!
kram, Ann-Christine