Upp och ner, framåt och bakåt

Jag tillhör dem som gärna vill ha full koll på läget. Jag hatar till exempel att vara ute i sista sekunden - jag ställer hellre klockan i god tid. Jag hatar att inte vara påläst på jobbet - jag försöker sätta mig in i problem och frågeställningar inför möten. Ska vi köpa någon ny sak till huset, som t ex en tvättmaskin som blev aktuellt i helgen, brukar jag göra lite research kring det innan vi slår till. Jag gillar nämligen inte att bli övertalad i en butik av en säljare, och göra ett inköp jag senare ångrar för att jag valde det säljaren förordade och inte det jag själv ville ha. Någon i min närhet sa att jag inte bara har en plan B, utan en plan C, och en plan D och så vidare... Som ni märker tillhör jag inte världens mest spontana människor ;-) men jag trivs ganska bra ändå.

Livet kan man dock inte planera, det blir man ju varse emellanåt. Många gånger blir det bättre/roligare än vad jag hade trott, det är ganska lätt att glömma bort när det händer. Själv borde jag vara mycket mer tacksam i sådana lägen. Ibland blir det dock sämre, och ett sådant besked fick jag i förra veckan. Det har tagit mig några dagar att komma ikapp och bearbeta. Jag är reumatiker sedan tio år tillbaka och mina värsta problemområde är handlederna. Jag har fått ganska många kortisonsprutor i handlederna under åren och jag går titt som tätt med handledsstöd för att avlasta leden. Till min "diet" varje dag hör ett antal piller jag måste stoppa i mig och sprutor jag tar själv en gång i veckan för att över huvud taget fungera . Det är kortisontabletter, cellgifter och rena värktabletter och så några vitamintabletter för att extratillföra det som de andra tabletterna förbrukar av kroppens resurser.

Att vara reumatiker är att ha ont varje dag. Konstigt nog vänjer man sig vid det också och det är väl tur, då det är en kronisk sjukdom som man aldrig blir frisk från. Jag har inte jätteont, men värken finns där som ett "bakgrundsljud" i kroppen jämt. Det är väldigt sällan jag känner mig helt frisk och inte har ont någonstans.

I förra veckan var jag på mitt årliga besök hos min reumatolog. Jag tycker alltid jag känner mig oförskämt bra när jag är där. Jag är placerad i patientkategorin med bara ett inplanerat besök om året, den för de med minst problem. Tittar jag mig omkring i väntrummet ser jag nästan alltid ut som den som har minst ont, som är mest spänstig (ha ha - om man nu kan kalla någon reumatiker för spänstig!!!!) och med gladast uppsyn. På många i väntrummet ser man att de har mycket ont och har jobbigt att röra sig, jag lider verkligen med dem. Därför var läkarens besked till mig i förra veckan ganska oväntat, han sa att min högra handled är slut och har förslitits så mycket att det inte finns något mer att göra än att steloperera den för att komma undan värken. Inga kortisonsprutor hjälper längre och det jag kan göra är bara att äta mer och mer värktabletter till jag inte står ut längre och då väljer att operera handleden. Det är alltså upp till mig nu att avgöra när jag vill göra den här operationen, för det är inte fråga om "om" utan "när".

Det här var verkligen inte vad jag hade väntat mig, och det fanns inte ens i min plan F eller vad sjutton som helst. Min vana trogen så bröt jag ihop totalt i förra veckan men nu börjar jag komma igen... (ja, jag är en "bryt ihop och kom igen" och inte en "bit ihop och kom igen"). Det är 6 veckors sjukskrivning efter operationen och man kan inte använda handen fullt ut på ett halvår. Inte särskilt rolig prognos. Vem har ett jobb som det "passar" att vara sjukskriven från så länge? Och vilket halvår vill jag vara handikappad med bara en hand, jag funderar på om vintern är bäst eller sommaren (och hur lång operationskön är, det visste inte min läkare)... lite absurda frågor när jag trodde att jag var ganska hyffsad i min sjukdomsstatus.

Jo, det är klart jag ser poängen i operationen. Jag slipper värk och jag blir starkare i handen då den inte hamnar i dumma lägen som ömmar pga förslitningen. Jag blir också av med de begynnande karpaltunnelsyndrom som jag åkt på pga förslitningen som ger ett felläge för senorna. Men operationen är oåterkallelig och det känns som ett ganska stort ingrepp på "jaget". Samtidigt får jag ju vara glad att jag bor i Sverige och har tillgång till mediciner och behandlingar för min sjukdom, det är inte alla som har det så förspänt. Så jag borde väl vara tacksam, ändå har jag varit rätt så nere den senaste tiden och aktiviteten på bloggen har ju varit därefter också.

Blä vad sånt här är trist, jag är så dålig på att tackla läget när det inte platsar i mina planer ;-) Jag försöker att arbeta med mig själv så att jag inte planerar för mycket eller oroar mig i förskott. Jag har blivit bättre, även om jag i riktigt skarpa lägen som detta inte kan skaka av mig allt. Men nu vet ni vad som hänt, jag kände att jag var tvungen att skriva om det. Jag brukar inte ta upp så personliga saker här på bloggen, men det här kändes så pass tungt att jag tyckte det hade ett berättigande.

Oj, vad jag känner mig som dörren... Gisten, sliten, skev...

Upp och ner, framåt och bakåt. Livet är en konstig dans och man vet aldrig vart det bär hän eller om man kommer dit man vill. Ta hand om er och se till att ha kul under tiden!

Mina födelsedagspojkar

Nu har vi firat mina pojkar både framåt och bakåt och kors och tvärs. S fyllde 40 och J fyllde 8. Är alltid så avundsjuk på dessa höstfödelsedagar, när det fortfarande finns blommor att plocka utomhus och ta in i buketter. Jag fyller själv i november och jag kan tala om att då finns det banne mig inte något roligt som blommar i min trädgård! (I november vill jag helst börja med jul och jag brukar alltid tillåta mig själv det efter att ha fyllt år, då är det liksom "fritt fram" för hyacinter och annat!)

Årets födelsedagsros var rosa som värsta marsipanrosen. Nu fortsätter septemberfödelsedagarna att dugga tätt. På listan står båda mina systrar och så ena syskonbarnet och i dagarna fick jag också ett nytt litet kusinbarn. Grattis alla septemberbarn - ni fyller år i en fin månad!!!

Besök i norr

Nu har jag varit iväg på en lång resa, men oj vad det gav mycket!!! Lotta och jag har precis kommit hem från vår reportageresa till Norrland, närmare bestämt hos Eija och hennes familj som har bloggen Norrfrid. Vi har aldrig tidigare åkt så långt bort för att göra reportage, så det var en upplevelse i sig. I tre dagar blev vi omhändertagna av Eija med mat, logi och däremellan en massa trevligt prat och inte minst skratt. Vi är så tacksamma för att vi fick komma!

Eijas stora hus var magiskt och jag förstår verkligen familjens kärlek till det. Med varsamma händer återställer de nu huset till hur det ursprungligen såg ut och tar hand om det på bästa sätt, befriar det från plastmattor, masonitskivor och moderna tapeter. Det går åt en massa kärlek, tid och pengar för att göra detta och jag är djupt imponerad. Mer tänkte jag just inte avslöja, för det kommer i reportagetexten. Den som vill veta mer redan nu, kan förstås läsa Eijas egna ord på hennes blogg!

Som vanligt gör vi reportage på frilansbasis så än kan jag inte säga var eller när det dyker upp i någon tidning, men det kommer ni få veta när jag vet mer! Jag har inte öppnat datorn sedan jag kom hem i natt så därför visar jag en bild från matsalen jag har lånat av Eija. Rummet doftade ljuvligt av linoljefärg varje gång man gick igenom det (jag gick många gånger och sniffade varje gång!). Eija hade precis målat bordets skiva mörk… hur snyggt som helst. Hon kan hon, den självlärda och kreativa Eija som inte räds något!


Foto lånat från bloggen Norrfrid



Köksspecial i Gård och Torp

Vill tipsa er om att Gård och Torp nr 8/2011, som är ute i butik nu, är ett köksspecialnummer med mycket lantköksidéer för er som älskar gamla hus och byggnadsvård. Där finns också ett reportage om vårt kök med. Det är min alltid lika duktiga och härliga Lotta som har fotat. Det var en höstdag jag sent kommer glömma, vi hade hur kul som helst när vi stökade runt här i köket och S bara skakade på huvudet åt våra upptåg... Som alltid när jag jobbar med Lotta trivdes jag som fisken i vattnet. Hon och jag är helt klart tvillingsjälar!

För alla bilder nedan gäller att Anne-Charlotte Andersson är fotograf.

 

 

Inte så stort och inte så enkelt att inreda och möblera, men det är ändå hemmets hjärta!

Hos oss är det i köket det händer...

Det är delvis samma bilder som varit publicerade i köksreportaget i Jeanne d'Arc Living Magasinet nr 6/2011, följ länken för att se fler bilder. Texten till reportaget i Gård och Torp är dock specialskriven för den tidningen, med fokus på byggnadsvård och hur man kan tänka kring att skapa ett modernt fungerande hus i ett gammalt hus.

Nu längtar jag till helgen och mitt och Lottas nya reportageäventyr!

Gammal skåpmat

För er som har den norska tidningen Bolig Dröm, så finns vi och vårt hem med i nr 9/2011 som är ute i butik nu. Det är det gamla reportaget som Johanna Flyckt och Patrik Hagborg gjorde hos oss i augusti 2009 och som förra året var med i Lantliv. Det kändes som riktigt länge sedan... barnen är så små och vi har gjort om hur mycket som helst här hemma sedan dess, men så är det väl alltid. (Den dagen inredningen stagnerar här hemma tror jag det hänt något allvarligt.)

Det som var roligt var att det var flera bilder från barnens rum med. Fast bilden från vårt sovrum kunde de ha slopat, tycker jag, det är ett av de rum vi har ändrat om i mest sedan dess och det gamla utseendet kändes inte alls fint. Det var inte heller så kul att den norska redaktionen kallar oss för "familjen Mosshult", har översatt helt fel på vissa ställen, dragit felaktiga slutsatser och stavat S namn fel... men ni som "känner" oss förstår säkert vilka vi är ändå. Är det något jag är väldigt noga med, är det att vara korrekt med sådana saker i de reportage jag själv skriver (sedan vet man ju ändå aldrig vad redaktionen gör med texten, men jag lägger mig vinn om att alltid lämna över en text som är så fri från missuppfattningar och annat som möjligt).

Barnens rum från 2009. Det händer mycket på två år!

Kaos råder

På vår veranda finns just nu mängder av skor och kläder, plus en massa björklöv och grus… har det hektiskt för tillfället och jag orkar bara inte städa när jag kommer hem. Ändå stör jag mig på stöket, jag gillar inte alls att ha det så rörigt omkring mig. Jaspis, älskade fina labradoren som nu blivit över ett halvår gammal, är fortfarande väldigt förtjust i att tugga på grejor och för några veckor sedan började hon knapra på mina gummistövlar. Igår upptäckte vi att hon kanifflat på byråns ena hörn också. Nej, min hallsituation är inte toppen just nu… Så idag visar jag bilder från Norrgavels höstkatalog. Så vackert och perfekt kommer det aldrig se ut hos oss, men oj vad jag skulle bli glad om det var synen som mötte mig när jag kom hem från jobbet…

Den här hallen vore väl drömmen… tänk om det inte fanns fler par skor framme, än det ryms på skohyllan. Eller att det inte väller över av jackor (fleecetröja, skaljacka, regnjacka x 2 samt vi vuxnas ytterkläder) utan får plats på krokarna och/eller stången. Och att inga vantar, mössor, halsdukar eller strumpor kom bort utan låg i korgen. I vår familj är detta en utopi. Ibland får jag känslan av att det bara är jag i familjen som är intresserad av att hålla ordning på saker och ting. Men nog om det, ni har nog redan fattat poängen, att såhär ser det inte ut hos oss.

Vad är det då jag gillar med bilderna så mycket? För det första är jag väldigt svag för Norrgavels design. Avskalat och funktionellt, här är det minsann inga krusiduller extra. Kvalitet, det här är möbler tänkta att hålla ett bra tag framöver! Jag gillar deras miljötänk också, i allt från materialval, färgval, återvinningsbarhet och miljökompensering, hela organistionen genomsyras av den och det tilltalar mig. Färgsättningen flörtar inte så lite med allmogekulturen. Titta bara på det engelskt röda mot de stänkmålade väggarna…


 Huset de har fotograferat i är ju också så vackert. Notera de höga golvlisterna. Trappan har en vacker utformning med ”knyck” på mitten, absolut mer tilltalande än min egen branta ”hönsstege” till trappa (jag tror dock trappan på bilden är lika smal som vår här hemma). Liggande slät panel är kanske inte så tidstroget, men det är vackert det också. Och jag gillar absolut att man utnyttjat utrymmet under trappan till förvaring (fast då skulle jag inte ha ställt bänken framför, men så är det ju också en produktfotografering och inte fotografering från ett hem som ser ut såhär på riktigt).

Undrar dock om mattan ligger särskilt still på golvet, i och med att det är målat och mattan inte är speciellt tung eller stor? Jag är glad att man i vår hall (verandan) kliver in på ett tåligt klinkergolv. Det vet jag står emot både snö, slask och lera.

Äppelstök i uteköket

Nu börjar äppeltiden! Det insåg jag idag när jag tog den dagliga turen till hästarna. De stod i den gamla köksträdgården och slet i äppelgrenarna. Jag är helt säker på att de klurat ut hur de skulle skaka på grenarna så att äpplena föll ner. Jag tyckte det var lite väl synd att alla äpplen skulle bli uppglufsade av hästarna så jag skyndade mig att plocka av lite frukt.

Äpplena var varken särskilt många, stora och fina utan få, små och lite skorviga. In och slå i receptböcker, vad kan man göra med fula äpplen? Hittade ett recept på äppelgelé som jag provade. Där skulle man nämligen koka äpplena som de var, med skal och kärnhus, och sedan sila av saften och göra gelé. Små äpplen hade jag nämligen ingen ork att stå och skala, det kändes som om det inte skulle bli något kvar.

Vädret var ju underbart och eftersom vi lagat lunch i uteköket så hade vi redan kokplattorna ute. Koka äppelgelé i solskenet gör man ju inte varje dag, så det blev jag tvungen att prova!

Äpplet längst bak är Signe Tillisch, det lilla främre är av okänd sort från ett gammalt träd.

Uteköket är till stor glädje. Vi har aldrig lagat så mycket mat ute som i år (vi byggde färdigt det så sent
förra året att vi inte hann med att inviga det då). Min nyförvärvade Tine K Home-kruka
till vänster...

Durkslag från loppis (jag tror det är Ikea från början).

I med allt i grytan... sleven är från Nigellas kollektion, köpt hos Julias vita drömmar.

Jaha, vad har man då äppelgelé till, undrar ni kanske? Den ska passa till stekta kötträtter och grytor, stod det i receptet. Jag älskar ju att laga grytor under vinterhalvåret, så jag tror nog jag får användning för den. Fast så himla mycket äppelsaft blev det inte av koket, bara 2½ små burkar till slut... av resten av frukten gjorde jag lite snabbäppelmos, efter att ha mixat i grytan (och ha plockat upp de stora skal- och kärnhusbitarna). Ärligt talat vet jag inte om det var värt allt bök för så lite gelé, men nu har jag ju provat det i alla fall!

ÄPPELGELÉ

1 kg äpplen, gärna knappt mogna
6 dl vatten
9 dl syltsocker per avrunnen liter äppelsaft

Klyfta äpplena med skalet och kärnhusen kvar i en kastrull. Låt koka i ca 15-20 minuter, mosa äpplena under tiden med en slev. Sila av saften, låt moset stå i en halvtimme och rinna av. Mät upp hur mycket äppelsaft det blev, häll tillbaka i rengjord kastrull. Beräkna sockermängden och tillsätt det. Låt koka i ca 10-15 minuter utan att röra i grytan. Ta av kastrullen från plattan, skumma väl och häll upp gelén på väl rengjorda burkar ända upp till kanten - gelén krymper lite när den stelnar så gör burkarna nästan överfulla!

Första burken ska provas nu till kvällens middag. Rådjurssadel på gång i ugnen och ugnsrostade rotfrukter till det. Lovely!

Fixardag

Så var det lördag igen, den här helgen ska vi hålla oss på hemmaplan och fixa. Vi håller på att bygga ut fårens hus, S ska gjuta golvet idag och jag borde nog egentligen fortsätta måla i (den gamla) fårhusdelen. Även fåren ska få njuta av vit inredning, är det tänkt... *ler*

Nu på morgonen ska jag dock försöka städa lite på M:s rum, som är totalt kaos! Barnens rum är i och för sig nästan aldrig finstädade, man trampar jämt på lego och annat som ligger på golvet, men nu är det "extra illa". Idag tänkte jag ge mig på att möblera om lite och kanske rensa bort leksaker som hon vuxit ifrån. Det är inte helt lätt, för när man försöker plocka undan sådana leksaker hon inte använt på bra länge så blir de plötsligt väääääldigt intressanta och kan absolut inte stökas undan!

Måste visa de fina Affariljusstakarna som jag köpt hos Louise interiör. Visst är de fina? Brunsvarta och i gjutjärn, det gillar jag, både färgen och materialet! Modellen är också väldigt tilltalande, jag tycker de har drag 1700-tal över sig. De finns även i vitt och antikgrönt.

Om någon tycker bilden är kornig, så det är helt korrekt... fotade på högt ISO för jag orkade
inte ta fram stativet! Tänkte det skulle ge en känsla av höst, men det ser mest brusigt ut ;-)
Ni får stå ut ändå!