Årets föl

Jag måste bara visa er årets föl, som alltid världens underbaraste... här är de nu snart 2 resp 1 månad gamla. Silkeslena, gosiga och utrustade med huggtänder... nej, så klart inte, men de är inne i en period när a-l-l-t måste utforskas på genom att tuggas!

MOSSHULTS SWIFT, till salu om någon är intresserad
fux hingst e Forlan Honey Supreme u Ekbäckens Sparrow ue Vardra Santos

MOSSHULTS SAFFRON, ska behållas av oss
isabell sto e Forlan Honey Supreme u Mosshults Sider ue Heniarth Yarra Glen

Morning has broken

Det är väldigt lätt att bli lite tårögd och tänka på "Morning has broken" när det blir en morgon som den här... speciellt när man tar de där tjugo, trettio stegen över gårdsplanen och in i stallet och möter ett litet nyfött föl som gnäggar lågt.

Morning has broken, like the first morning

Blackbird has spoken, like the first bird

Praise for the singing, praise for the morning

Praise for the springing fresh from the word

Sweet the rain’s new fall, sunlit from heaven

Like the first dewfall, on the first grass

Praise for the sweetness of the wet garden

Sprung in completeness where his feet pass

Mine is the sunlight, mine is the morning

Born of the one light, Eden saw play

Praise with elation, praise every morning

God’s recreation of the new day

(Text av Eleanor Farjeon, 1931, till gaelisk folkmelodi)

Litet isabellfärgat stoföl, som vi ännu inte döpt, här 15 timmar gammal.

Det här var vårt andra föl för året och nu är fölningarna över. Inga fler nätter jag behöver vakna och kolla på monitorn hur det är i boxen, men inte heller fler nätter jag tassar under stjärnorna och det enda som hörs är grusets krasande under skorna. Vi har två fina, friska föl i stallet nu och både jag och stona är omåttligt stolta. Och "Morning has broken" far genom huvudet igen.

Så fina

Finaste M och lilla lammet Elp

Höstens tankearbete

Det har inte varit någon vidare fart på bloggen detta året. I början av 2013 kunde jag skylla på att jag opererat handleden, gått gipsad och sedan sjukskriven i ett par månader, men i maj förföll den bortförklaringen. Jag har helt enkelt inte haft tid och lust att blogga som tidigare, det har varit så mycket annat som jag har prioriterat istället. Under sommaren har jag haft en hel flock hästar här, mina två avelsston levererade var sitt prima stoföl, och därutöver har jag ett tvåårigt sto och ett inlånat ettårssto. Nu är det bara några veckor kvar, så ska alla ungstona försvinna till ny ägare. Här nedan ser ni dem, längst bak tvååringen Siandi och längst fram fölungarna Shablis och Sittelle. Ettåringen har redan åkt hem till sin ägare, hon var bara här på sommarbete.

Under hösten har jag sprungit på anställningsintervjuer och fått ett jobb som jag verkligen vill ha. Nu håller jag på att "avveckla" mig själv på mitt gamla jobb för att börja på mitt nya, Distriktsveterinärerna, som verksamhetscontroller om en månad ungefär. Sådant tar kraft. Det är ju jättekul att få chansen att gå vidare till en ny position men det är samtidigt jobbigt att lämna sin gamla arbetsplats med alla upparbetade relationer man har där. Och att vara ny på jobbet... det är ju superjobbigt, innan man vet hur saker och ting fungerar och vilken kultur som råder. Men det är "roligt jobbigt"!

Jag har också tänkt en hel del på bloggens framtid. Ska jag lägga ner helt? Det har känts ganska lockande. Själv gillar jag bloggar som uppdateras ofta, och det kan man kanske inte riktigt säga att min gör längre. Att gå över till Instagram, som många har gjort, känns dock inte som min grej. Jag är inte förtjust i det formatet utan tycker om att kunna påverka layout och bilder lite mer än vad Instagram tillåter. Facebook är för mig mer privat och personligt, det jag skriver där handlar sällan om det jag skriver om här på bloggen. Jag har kommit fram till att jag behåller bloggen, men att den får fortsätta halta fram i en ojämn takt. Jag har inte jättemånga kommentarer här längre, men samtidigt så är det ganska många inne och tittar på bloggen enligt statistiken, så kanske är ni några ändå som uppskattar att bloggen finns?

Sommarkollo

För tillfället bedriver vi hästtaxiverksamhet, känns det som. Båda mina ston är uppstallade hos hingstar de ska betäckas med, en i östgötska skärgården och den andra på ett västgötskt berg. Igår var det dags att köra ettårshingsten Spitfire till sommarbetet som han ska gå på tillsammans med fem andra unghingstar ute vid kusten. Det är hans sommarkollo eller värstingresa, vilket man nu vill! Jag är jätteglad över att han fick möjligheten att tillbringa en hel sommar i en gigantisk hage med andra unghingstar, så att han får en sista "natten med gänget" innan han ska kastreras i höst. Han har varit en riktig pest nu de senaste veckorna, full av hormoner och som förbytt, så sommarbetet gör nog honom gott.

Mosshults Spitfire (Verdrefawr King Cole x Ekbäckens Smilla) i full galopp.

Idag ska vi besöka ett loppis här i närheten. I torsdags var vi också på loppis men det var fruktansvärt dåligt, jag är verkligen less på loppisar som bara består av porslinsfigurer och virkade dukar (jo, det fanns ju lite annat också men inget som jag inte redan har eller var sugen på, jag tror knappt ens jag höll i något föremål, så ointressant tyckte jag det var). Jag har inte några höga förhoppningar på den här loppisen heller, men vädret är ju fint och det kan vara kul med en liten utflykt.

Alla mår bra när solen skiner

Äntligen har vårvärmen och solen hittat till oss. Man mår genast ungefär tio kilo bättre bara för att solen skiner och man kan vara ute i bara tröjan. Just nu exploderar ju allting ute, det är nästan som att man ser gräset växa... Nu har jag hunnit städa huset och hängt ut tvätt för torkning, ska snart laga till en smarrig efterrätt till kvällens eldning i goda vänners lag.


Vårvindar friska, men ljumma idag! Lycka är att hänga ut tvätt,
tänk vad man sover bra i sängkläder som torkat ute...

Delar med mig av lite vårsköna bilder på hästarna också, som ni ser är det inte bara människor som njuter av solskenet...

Vadå dreglar, säger Siandi... Man har faktiskt rätt att få sova och tappa underläppen så man visar tänderna!
Alla behöver sin skönhetssömn!

Hela gänget samlat med lilla M... från vänster Ekbäckens Sparrow, Mosshults Spitfire, Mosshults Siandi och
Mosshults Sider. Vårt stuteri har prefixet Mosshult, ponnyrasen heter welsh mountain och är världens vackraste,
om ni frågar mig!

Ha nu en skön valborg allihop!

En duktig pålle

Idag måste jag visa en bild på "Sparven", eller Ekbäckens Sparrow som hon heter egentligen. Vi har nämligen varit på premiering med henne och det blev ett efterlängtat avelsdiplom och med poängraden 98897 = 41 p, förstaplacerad av två i sin ring. Det säger väl inte er som inte är "hästnördar" så mycket, men i hästvärlden - och framförallt då för oss som avlar på hästar - är detta liksom kvittot på att hästen är sund, rastypisk och värd att avlas på. (Sedan kan det finnas många andra kriterier och anledningar till varför man avlar vidare på en häst, men detta betyder mycket för mig.)

Alla våra ston har fått diplom (en häst kan bara få diplom som 3-åring och man måste få minst 40 p). Vackraste hästen jag någonsin kommer att ha är Smilla, som fick hela 43 poäng och fantastiska 10 av 10 möjliga på rastypen. Sider fick 40 p förra året. Sparrow placerade sig alltså mitt emellan dessa damer och jag är väldigt nöjd. Inte minst med mig själv, jag visade nämligen henne själv (pust pust, flämt flämt). När Smilla visades fick jag proffshjälp av uppfödaren, och i höstas så sprang min granne Carro med Sider då jag hade lungsäcksinflammation och knappt ens kunde hålla mig upprätt.

Ekbäckens Sparrow f 2008 (e Vardra Santos u Ekbäckens Snowflake ue Heniarth Mr Milligan)

Sommarbete

Nu känner jag mig som hästarna i hagen, utsläppt på sommarbete! Gick på semester igår och nu ligger fyra veckors ledighet framför oss. Jag är ensam hemma idag och rår om mig själv, började dagen med att smyga ut i hästhagen och försökte ta lite fina bilder. Det gick inte så bra, våra hästar är för sociala, de vill helst krypa upp i knäet på en... Satt nog en timme i hagen och umgicks med dem istället, det är mysigt!

Här betar stona...

- Får det lov att vara lite hårvård, Sparrow? undrar Smilla

Har ni sett vad fölen växer. Mitt lilla Spöke till vänster (Mosshults Siandi) och så mirakelfölet Mosshults Spitfire till höger. Bilder på dem som nyfödda hittar ni här. Jag tycker de utvecklas bra och är så fina båda två!

Ett spöke och en prins

Nu har Smilla fölat också! I lördags kväll hittade vi henne med ett friskt, fint hingstföl i hagen. Mina värsta farhågor har därmed inte inträffat, både Smilla och fölet mår bra. Tänk att det faktiskt gick bra ändå. Smilla som varit sjuk sedan i slutet av januari, och gått på tuff medicin, stått på djursjukhuset i 2 veckor, mått dåligt, sett dålig ut... Jag tror inte jag vågar ropa hej än, men allt känns hittills väldigt normalt och bra. Fölet är inte bland de största jag har haft, men vem skulle kunna begära det, med tanke på alla problem... Nu hoppas jag att den här lille kämpen, som vi döpt till Spitfire, äter upp sig och fortsätter må bra! "Prinsen" kallar jag honom - har man en pappa som heter King så blir det ju naturligt ;-)

Årets utdelning av föl gav således ett spöke (Mosshults Siandi) och en prins (Mosshults Spitfire) - hurra!

MOSSHULTS SIANDI ("Spöket") född 2011-05-15
e Heniarth Mr Milligan u Mosshults Sider ue Heniarth Yarra-Glen

MOSSHULTS SPITFIRE ("Prinsen") född 2011-05-21
e Verdrefawr King Cole u Ekbäckens Smilla ue Heniarth Mr Milligan

Äntligen ett föl

Nu äntligen har mitt ena sto fölat, hon gick nästan tre veckor över tiden (det är vad de max "får" gå över, men jag vet faktiskt inte vad man gör om fölet inte kommer ändå...). Precis när Sverige gjorde 1-0 mot Finland i hockeyfinalen i söndags föddes lilla Siandi. Som ni förstår så var jag ensam om att vara intresserad av att titta på föl just då, men grabbarna i familjen kom ut senare när Finland började göra mål *ler*.

Siandi går under namnet "Spöket" för jag tycker inte hennes bläs är vidare vacker... jag "tröstar" mig med att hon blir skimmel som sin mor, och då kommer inte de vita tecknen att synas särskilt väl. Nej, huvudsaken är att mor och dotter mår bra, och det gör de, det är alltid så skönt att pusta ut och konstatera detta när man väntat på en fölunge så länge. Nu hoppas jag att Smilla, som ju är det sjuka stoet, också fölar inom kort. Hon har också gått över tiden, men bara en knapp vecka.

Extra roligt är det med Siandi då hon är andra generationen welsh mountain född här hos oss. Vi köpte hennes mormor Ekbäckens Silk som föl 2001, och så föddes Sider 2007 och nu Siandi 2011.

Mosshults Siandi, 2 dagar gammal
e Heniarth Mr Milligan u Mosshults Sider ue Heniarth Yarra Glen

Mosshults Sider och Mosshults Siandi

Trädgårdsfix

Vilket underbart väder det var i helgen, jag tror alla jag känner tillbringade den utomhus ;-) Så gjorde vi också och vi fick mycket gjort. Storstädning i våra olika förråd och även lite trädgårdsfix som att köra bort gamla lövhögar som vi aldrig hann innan snön kom så tidigt i höstas. Jag tillhör nog minoriteten i Sverige som inte utbrister "det ska bli sååååå kul att jobba i trädgården" så fort tjälen gått ur jorden. Jag är jättenöjd med mig själv efter att jag har jobbat och fixat med trädgården, men jag tycker aldrig det är särskilt kul att hålla på och kratta, rensa, gräva eller vad det nu är. Vad tror ni, är jag ett hopplöst fall? Dessutom har jag inte heller förlikat mig med det faktum att allt tar sådan tid med trädgård. Inredning är bättre - målar man en vägg så ser man resultat direkt, ställer man dit en ny möbel så får det effekt på en gång osv. Men trädgård... ja, planterar man en buske så får man väl i bästa fall se den i full storlek om sådär tio år? Det är väl det alla trädgårdstokiga tycker är så ljuvligt, men för mig är det bara ett frustrationsmoment.

Som några gissade innan så är det så klart en hundvalp som flyttat hem till oss. Det är en liten svart jaktlabradortik som heter Jaspis, nu tio veckor, som kommer från Kennel Gravel's. Hon charmar alla och är så underbar, även om tänderna är sylvassa! Det är riktigt kul att se vår gamla labradortik Speja (tio år i år) och lilla Jaspis jämte varandra. Jaspis är aldrig still så jag fick inte någon sådan fin bild, men här är en annan (sämre) istället.

Varför heter alla på S?

Nu tror jag nästan alla har slutat läsa och följa den här bloggen... jag ber verkligen om ursäkt för att mina inlägg kommer glest och dessutom har handlat mest om sjuk häst. Jag har fått många oroliga mail och jag kan meddela att Smilla inte är bättre, men hon är inte sämre heller, så nu tar vi en dag i taget och medicinerar och hoppas på det bästa. Det är bara en månad kvar till hon ska föla så jag hoppas både hon och fölet klarar sig dit, och att hon också klarar av fölningen. Glädjande nog äter hon nu igen efter en svacka när inget som serverades var gott nog.

Nu tänkte jag ta nya tag för att bloggen åter igen ska börja handla om inredning, men först gör jag alltså ett inlägg till om hästarna... för att bjuda på något roligt här så visar jag en bild på vår nya skönhet som vi hämtade hem i helgen, det treåriga stoet Ekbäckens Sparrow. Ännu en häst på S alltså! Hon är ur samma stolinje som Smilla och Sider så därför "ska" alla heta på samma begynnelsebokstav. Utöver hästarna har vi hunden Speja och min man heter Sven så nu tycker jag det räcker med namn på S... (Smillas mamma Sunshine är mormor till Sparrow och mormorsmor till Sider, ifall någon därute är lika mycket "härstamningsnörd" som jag är)

Ekbäckens Sparrow f-08
e Vardra Santos u Ekbäckens Snowflake ue Heniarth Mr Milligan

Hemma

Hej alla och tack så jättemycket för era kommentarer om Smilla. I tisdags hämtade vi hem henne från Skara, åtta kilo hade hon tappat bara på denna veckan hon var borta... vi har fått svar att hon lider av någon form av autoimmun sjukdom som vi inte vet om det går att få bukt med eller ej. Vi har nu en tvåveckorsperiod framför oss med medicinering, särskilt foder och kontroller av henne flera gånger om dagen, och sedan ska vi ta nya prover. Det var i alla fall underbart att se att hon blev lycklig över att se oss, få komma hem och gå ut i hagen med kompisen Sider igen. Jag brukar vara den som hoppas in i det sista, men jag tror jag nästan gett upp hoppet för henne nu, men vi får se vad veterinärerna säger i nästa vecka. Denna väntan är en mental berg-och-dalbana att gå igenom i alla fall, det är ett som är säkert.

Årets första påskbild kommer här, det är en kattsäkrad påskprydnad om ni inte kunde se det ;-) Jag har tagit fram alla mina värpägg och några ägg av sten och söta små prickiga fjädrar. Jag hade dem först i en skål, men då var katterna där och rövade iväg alla fjädrar. Därför fick det bli en smal glasburk istället, den är mer svåråtkomlig för nyfikna katter med.

Nu hoppas jag att snön smälter. Igår kom 25 cm blötsnö och det var riktigt kaosartat här på småländska höglandet. Mer snö var ju knappast det vi längtade efter...

Penséer - et penser...

Vilken oväntad bloggpaus det blev, det är först idag jag känner att jag orkar göra ett inlägg här. Hela veckan som gått har jag mått så dåligt för att min häst Smilla är så sjuk (jag skrev här om det innan). Sedan i måndags står hon på Skara djursjukhus för provtagning och medicinering, men de hittar inte vad det är som är fel med henne. Hon har tappat minst hälften av pälsen på kroppen pga en allvarlig hudinfektion, och samtidigt magrar hon av hela tiden så man nästan ser hur hon blir mindre och mindre dag för dag. Veterinärerna har tagit massvis med prover men har inte hittat vad allt detta beror på, men ju längre tid som går desto dystrare ser utsikterna ut Just nu står hon på antibiotika och kortison men det är mest "för säkerhets skull" och det finns egentligen inget hopp om att detta ska göra henne frisk igen. Vi trodde ju att hon hade mist fölet i magen, men det visar sig att det lever - vilket nästan blev ännu jobbigare, för som det är nu vet jag inte om hon kommer överleva eller om vi måste bestämma oss för att säga adjö till henne, och då ryker ju fölet också. En fölning skulle hon inte klara av i det skick hon är nu, och samtidigt så vet vi inte hur pass mycket skada fölet har tagit redan, det kanske inte klarar sig i alla fall. Jag har gått omkring hela veckan med en klump i magen över detta och knappt orkat mer än jobba och ta hand om familjen och sova.

En underbar händelse i veckan var i alla fall att jag blev moster igen i torsdags till en liten Ellen! HURRA!

Kram nu och håll era tummar för min lilla Smilla!

Betong och prat

Idag har jag långkok här hemma, gör kalops på högrev och känner mig som en superduperduktig husmor. Jag är inne i en fas när jag gärna lagar mat i grytor som tar lång tid. Det funkar ju naturligtvis bara på helgerna när man är hemma, men det är så himla gott att äta riktigt vällagad mat. Eller lång tid - ja, man måste ju börja i god tid innan det är dags att äta, men själva insatsen framför spisen är ju inte mer tidskrävande än för andra rätter. Dessutom tycker barnen också om grytorna, så det kan ju inte bli bättre.

Egentligen är detta en inredningsblogg men ibland kan jag inte låta bli att övriga livet spills över även här inne. Idag är ett sådant tillfälle, måste få skriva av mig lite. Det är sjukstuga här, nu är alla förkylda utom jag. Inklusive en katt som har kräkts på golvet här inne (blähä) och ett av mina dräktiga ston, Smilla, som vi inte vet vad det är med (hon har samlat på sig vätska i hela kroppen och lederna är helt uppsvällda). Jag är så orolig för henne, det är hon som förra året fick fölet med syrebrist som inte gick att rädda, så jag hade så innerligt hoppats på en pigg och kry fölunge detta året, och nu är det risk för att fölet är dött i magen istället. T-r-å-k-i-g-t är bara förnamnet på hela denna sorgliga historia, jag är rädd varje gång jag går ut till stallet att hon ska ha kastat (så säger man när hästar får missfall). Vidare konsultation med veterinären på måndag blir det sedan vi nu konstaterat att det åtminstone inte var något virus (och tur var väl det, för sådant är hemskt smittsamt och då hade det väl varit risk för att andra dräktiga stoet Sider också drabbats). Vi ger henne penicillinsprutor varje kväll och smärtstillande morgon och kväll. Jag har lärt mig sätta sprutorna nu, är lite stolt över det, jag har inte vågat göra det förut då hästarna behövt sprutor, men nu i veckan var jag tvungen att göra det själv då S har varit i Stockholm med jobbet. Det positiva med Smilla är i alla fall att hon rör på sig, så gott hon nu kan med sina svullna ben, och att hon "orkar" vara sur på Sider (det är Smilla som bestämmer) och att hon orkar gnägga åt oss när vi kommer till stallet och hagen. Hon äter också som hon ska och hon har inte blivit värre under de 10 dgr hon varit sjuk, det är väl alltid något, även om det ändå inte känns så uppåt. Usch vad det är jobbigt, varför kan inte alla bara vara friska och må bra?

Min helgstädning ligger lite på is pga detta. Jag går mest omkring och tycker tiden ska gå, och under tiden känns det som om hemmet håller på att gro igen här. Det är nu barnprylar ö-v-e-r-a-l-l-t då jag har vabbat i två dagar och barnen drar fram än det ena, än det andra... blir nästan tokig av all röra!

Visar några bilder på de härliga ljusstakarna av Tove Adman i betong som står i ett av våra vardagsrumsfönster. Jag tittar ditåt för att ge näthinnan en lugn bild, runt omkring råder kaos. Bilderna är tagna med det sedan i julas nya objektivet, ett 70-200/2,8 L för att prata riktigt "kameraspråk", en ljuvlig bekantskap med snabb och tyst autofokus och som levererar superskarpa bilder. Det gör mig glad i alla fall.

Får jag presentera...

Här får ni se bilder på våra "kattungar" som inte är särskilt små längre, de är ju ett halvår gamla nu. Barnen fick välja var sin ur en kull på sju stycken katter i somras hos våra grannar. I slutet av september flyttade de in hos oss. Det blev en svartvit Molly till M och en grårandig Wiener till J. Namnet Wiener kanske kräver en förklaring, jag vet att mina systrar tycker det är urfult, men J har valt det själv - katten är döpt efter taxen (!) i de tecknade filmerna "Boog & Elliot". Det är ju viktigt att få döpa djuret själv också ;-)

Molly är en riktig liten alert ärta som nog kommer bli den som håller rent på möss här åt oss, Wiener är mer en livsnjutare och väljer helt klart soffan före att vara ute i snön och frysa.

Molly spanar...

Wiener - med lite stubbade "mustascher". Jag vet inte riktigt vad han gjort?

Potatisskrubbning och min ponny

Nu när det är så varmt så gör jag nästan helst lite innebestyr. Att skrubba potatis inne i svala köket känns rätt skönt, och med fina grejor som tillbehör är det extra roligt. Rotfruktsborsten kommer från Iris Hantverk och är köpt hos Ellis Corner. Den lilla skålen är från Ib Laursen och köpt i en lokal inredningsaffär.
.
.
Igår skulle vi ha visat vårt treårssto på premiering för avelsdiplom, men det fick ställas in då hon fått en otäck hosta och dessutom var väldigt snuvig. Med facit i hand så kändes det rätt så skönt att slippa åka iväg med hästsläp årets varmaste dag, och jag har en chans till att visa henne för diplomet i höst så det är inte helt kört. Istället blev det besök av veterinären på förmiddagen, inte vår vanliga fåordiga veterinär, utan en mer pratglad som aldrig varit här förut. Han tyckte nog att Sider var en söt liten ponny, hon uppförde sig väl (det var väl bara matten som tyckte det var en ruskigt grov kanyl som användes till pencillinsprutan) och är ju liksom Smilla en väldigt vänlig häst.
- Är det barnens ponny? frågade den nya veterinären.
- Nej, det är min, svarade jag.
.
Efteråt märkte jag hur dumt det lät. Han trodde ju naturligtvis att små barn rider på små ponnyer. En vuxen kvinna har väl inga ponnyer (jag är på tok för lång och tjock för att kunna sitta på dem)? Att jag har dem till avel och utställning är inte så många som förstår. Är man vuxen och gillar hästar ska man helst ha ett gigantiskt halvblod och åka på dressyrträningar stup i kvarten för att "passa in i mallen".
.
Det är min ponny. Ungefär lika pinsamt som när man är i en affär och har köpt något presentaktigt, och expediten undrar om man vill ha det inslaget i ett paket.
- Nej, det är till mig själv så det behövs inte, vet jag inte hur många gånger jag har svarat.
.
Ibland ljuger jag.
- Ja tack, det vore jättesnällt.
.
Det är min ponny.

Hemliga huset

Idag måste vara årets hittills varmaste dag, vi har 32,5 grader i skuggan! I denna värme hade vi bestämt att hämta hem hästarna, puh. Efter en svettig resa så går de båda grå skönheterna här hemma igen och dräktiga är de också, båda två! Nu får ni hjälpa mig att hålla tummarna för att allt går väl och vi får två friska, pigga föl i maj nästa år. Årets ledsamheter vill jag inte ska upprepas.
.
.
Dagens bild på det gamla utedasset som nu är min krukbod. Charmigt, snett och nött, men jag gillar det. När jag öppnar dörren så inser jag att jag måste rensa här inne, men det får bli en svalare dag!

Ahhhh, så trist fortsättning

Måste bara skriva ett inlägg över besvikelsen och sorgen. Smilla fölade i måndags, vi var med, men fölungen gick inte att rädda. Han hade fått syrebrist i magen eller under fölningen. Han kom ut, andades inte, Sven lyckades få honom att andas igen efter en halvtimmes blåsande... vi masserade, värmde honom... ringde veterinär och djursjukhus... men han kunde aldrig resa sig och han åt inte heller (i nappflaska). Så tyvärr fick veterinären komma ut och avliva honom efter fyra timmar. Nu har jag sagt adjö till två hästar på nio dagar, det är så himla sorgligt. Samtidigt är jag glad över att vi var hemma och gjorde allt vi kunde, hade vi hittat honom död i hagen hade vi aldrig kunnat gissa att han varit skadad redan innan födseln för han var helt färdigutvecklad (så stor och fin), då hade jag nog trott att han dött för att något gått fel och vi inte var där och kunde hjälpa till. [Och det var nog världens längsta och mest invecklade mening, känner jag, men jag orkar inte skriva om den...]
.
Usch ja, nu gäller det att ta nya tag.

Penséer i såsen...

Den här lilla penséen "blev över" när jag hade satt några plantor i krukor utomhus. Den fick bo inne i såssnipan istället...
.

.

Min häst Lili fick lämna jordelivet igår och det var väldigt lätt att hålla sig för skratt, dagen kändes evighetslång och tung. Vi behöver lite positiva händelser som muntrar upp nu, så jag hoppas Smilla (det andra stoet) kan få sin lilla fölis den här veckan...