Upp och ner, framåt och bakåt

Jag tillhör dem som gärna vill ha full koll på läget. Jag hatar till exempel att vara ute i sista sekunden - jag ställer hellre klockan i god tid. Jag hatar att inte vara påläst på jobbet - jag försöker sätta mig in i problem och frågeställningar inför möten. Ska vi köpa någon ny sak till huset, som t ex en tvättmaskin som blev aktuellt i helgen, brukar jag göra lite research kring det innan vi slår till. Jag gillar nämligen inte att bli övertalad i en butik av en säljare, och göra ett inköp jag senare ångrar för att jag valde det säljaren förordade och inte det jag själv ville ha. Någon i min närhet sa att jag inte bara har en plan B, utan en plan C, och en plan D och så vidare... Som ni märker tillhör jag inte världens mest spontana människor ;-) men jag trivs ganska bra ändå.

Livet kan man dock inte planera, det blir man ju varse emellanåt. Många gånger blir det bättre/roligare än vad jag hade trott, det är ganska lätt att glömma bort när det händer. Själv borde jag vara mycket mer tacksam i sådana lägen. Ibland blir det dock sämre, och ett sådant besked fick jag i förra veckan. Det har tagit mig några dagar att komma ikapp och bearbeta. Jag är reumatiker sedan tio år tillbaka och mina värsta problemområde är handlederna. Jag har fått ganska många kortisonsprutor i handlederna under åren och jag går titt som tätt med handledsstöd för att avlasta leden. Till min "diet" varje dag hör ett antal piller jag måste stoppa i mig och sprutor jag tar själv en gång i veckan för att över huvud taget fungera . Det är kortisontabletter, cellgifter och rena värktabletter och så några vitamintabletter för att extratillföra det som de andra tabletterna förbrukar av kroppens resurser.

Att vara reumatiker är att ha ont varje dag. Konstigt nog vänjer man sig vid det också och det är väl tur, då det är en kronisk sjukdom som man aldrig blir frisk från. Jag har inte jätteont, men värken finns där som ett "bakgrundsljud" i kroppen jämt. Det är väldigt sällan jag känner mig helt frisk och inte har ont någonstans.

I förra veckan var jag på mitt årliga besök hos min reumatolog. Jag tycker alltid jag känner mig oförskämt bra när jag är där. Jag är placerad i patientkategorin med bara ett inplanerat besök om året, den för de med minst problem. Tittar jag mig omkring i väntrummet ser jag nästan alltid ut som den som har minst ont, som är mest spänstig (ha ha - om man nu kan kalla någon reumatiker för spänstig!!!!) och med gladast uppsyn. På många i väntrummet ser man att de har mycket ont och har jobbigt att röra sig, jag lider verkligen med dem. Därför var läkarens besked till mig i förra veckan ganska oväntat, han sa att min högra handled är slut och har förslitits så mycket att det inte finns något mer att göra än att steloperera den för att komma undan värken. Inga kortisonsprutor hjälper längre och det jag kan göra är bara att äta mer och mer värktabletter till jag inte står ut längre och då väljer att operera handleden. Det är alltså upp till mig nu att avgöra när jag vill göra den här operationen, för det är inte fråga om "om" utan "när".

Det här var verkligen inte vad jag hade väntat mig, och det fanns inte ens i min plan F eller vad sjutton som helst. Min vana trogen så bröt jag ihop totalt i förra veckan men nu börjar jag komma igen... (ja, jag är en "bryt ihop och kom igen" och inte en "bit ihop och kom igen"). Det är 6 veckors sjukskrivning efter operationen och man kan inte använda handen fullt ut på ett halvår. Inte särskilt rolig prognos. Vem har ett jobb som det "passar" att vara sjukskriven från så länge? Och vilket halvår vill jag vara handikappad med bara en hand, jag funderar på om vintern är bäst eller sommaren (och hur lång operationskön är, det visste inte min läkare)... lite absurda frågor när jag trodde att jag var ganska hyffsad i min sjukdomsstatus.

Jo, det är klart jag ser poängen i operationen. Jag slipper värk och jag blir starkare i handen då den inte hamnar i dumma lägen som ömmar pga förslitningen. Jag blir också av med de begynnande karpaltunnelsyndrom som jag åkt på pga förslitningen som ger ett felläge för senorna. Men operationen är oåterkallelig och det känns som ett ganska stort ingrepp på "jaget". Samtidigt får jag ju vara glad att jag bor i Sverige och har tillgång till mediciner och behandlingar för min sjukdom, det är inte alla som har det så förspänt. Så jag borde väl vara tacksam, ändå har jag varit rätt så nere den senaste tiden och aktiviteten på bloggen har ju varit därefter också.

Blä vad sånt här är trist, jag är så dålig på att tackla läget när det inte platsar i mina planer ;-) Jag försöker att arbeta med mig själv så att jag inte planerar för mycket eller oroar mig i förskott. Jag har blivit bättre, även om jag i riktigt skarpa lägen som detta inte kan skaka av mig allt. Men nu vet ni vad som hänt, jag kände att jag var tvungen att skriva om det. Jag brukar inte ta upp så personliga saker här på bloggen, men det här kändes så pass tungt att jag tyckte det hade ett berättigande.

Oj, vad jag känner mig som dörren... Gisten, sliten, skev...

Upp och ner, framåt och bakåt. Livet är en konstig dans och man vet aldrig vart det bär hän eller om man kommer dit man vill. Ta hand om er och se till att ha kul under tiden!